Överraska lagom

Att en berättelse är förutsägbar brukar ofta sägas vara till dess nackdel. Twister av olika slag och sådant som överraskar läsaren (eller publiken, om det är en film) ses i regel som positivt.

Inom rimliga gränser, förstås. För det finns även förväntningar att ta hänsyn till. I en deckare förväntar vi oss att polisen/detektiven/den utstötta hjälten som inte kan låta bli att gräva i fallet, löser det till slut. Överraskningsmomentet får gärna ligga i VEM förövaren är, i motivet eller tillvägagångssättet eller det sätt på vilket han eller hon åker fast. Men att sluta med ett olöst fall skulle nog reta upp de flesta läsare.

I en romance förväntar vi oss ett lyckligt slut där de älskande får varandra efter mycket om och men. Gärna twister på vägen dit i form av förvecklingar och hinder (som såklart verkar OÖVERSTIGLIGA), men inte att de på sista sidan inser att de har det bättre på var sitt håll. (I relationsromaner möjligen, men inte i romance).

Barnen såg en Nalle Puh-film igår, i vilken Nasse var försvunnen och de andra letade och undrade vart han hade tagit vägen. Så småningom, när han hade kommit tillbaka, utbrast dottern (5½ år): Han är tillbaka! Då är det snart slut. De ska bara fira lite, sen är det slut.

Som sagt, vi har vissa förväntningar när vi läser böcker eller ser film, mycket beroende på hur vi vet att berättelserna brukar vara uppbyggda. Och oväntade inslag som avviker alltför mycket från det förväntade riskerar att göra läsarna/publiken irriterade och förvirrade.

Ja, sånt funderar jag på en söndagsförmiddag medan barnen lägger pussel och barnvisorna skvalar ur högtalarna. På tal om det är ju Imse vimse spindel ett tydligt exempel på klassisk dramaturgi.


Hoppas att ni har en skön helg!

0 visningar