Apropå fin och ful litteratur

Simona Ahrnstedt, vars senaste bok En enda risk nyligen släppts, skriver om en recension boken fått. Av en Jan som aldrig har läst romance förut och inte vet vad det är. Själv skulle jag ha varit smått generad över att ta mig an uppgiften att recensera en bok i en genre som jag inte hade en aning om vad det var.

“Jaha, nu har jag läst den här diktsamlingen, har aldrig läst någon dikt förut och vet inte vad det är, men nu har jag ju fått i uppdrag att recensera den (???), så det får bli en sågning där jag ifrågasätter den märkliga interpunktionen och de avhuggna meningarna. En ofullständig mening är ingen mening. Nej, det här förstod jag mig inte på, så jag avråder er alla från att läsa det.”

Recensenten avslutar med följande stycke, som jag faktiskt inte kan låta bli att fnissa åt. Apropå fint och fult:

”En bra bok brukar finnas kvar i minnet. Det brukar känneteckna god litteratur. Jag minns fortfarande Dostojevskijs Brott och straff som jag läste i ungdomens dar. Simona Ahrnstedts En enda risk har jag svårt att komma ihåg redan efter ett par dagar, när recensionen ska skrivas.”

Okej, så “god litteratur” kännetecknas av att den brukar finnas kvar i JANS minne? För det är han som är måttstocken, eller? Annars minns jag fortfarande när jag som barn läste den fantastiska Skratt-Maja reser till månen. Jag kanske ska maila Jan och tipsa om den, om han vill ha nåt annat än Brott och straff ett tag.

0 visningar