Att inte bara gräva där man står

Många som skriver och funderar över sin story har säkert hört rådet att man ska gräva där man står. Om du är läkare så sitter du på en guldgruva av kunskap inom det området. Sjukdomarna, patienterna, arbetsförhållandena, hierarkin på sjukhusen etc – du har det redan, och behöver sannolikt inte göra så mycket research om just det.

Själv är jag lärare, och har  länge tyckt att det där rådet är sjukt oinspirerande.

Maja vaknar upp till ännu en dag av sprängfyllda lektioner, försenade elever och högar som ska bedömas. Till lunch äter hon en medhavd låda av gårdagens pyttipanna och under eftermiddagen sitter hon i möte och pratar om ämneslagets budget.

Och nu skriver jag ändå på ett manus där min huvudkaraktär är – tadaaa – lärare. I mitt ämne, dessutom. För mig var det nämligen något som lossnade när jag började lägga tid på att skriva synopsis och försöka böja till en dramaturgisk kurva. Grävandet där jag står – i lärarrummet – i kombination med helt fria fantasier, satte igång någonting. För det ÄR skönt att inte behöva researcha precis allting – åtminstone som nybörjare, när man har fullt upp med att försöka hålla koll på gestaltning, dramaturgiska kurvor, planteringar, förvecklingar och utvecklade karaktärer. När det är dags för mitt tionde manus kanske jag ger mig på att skriva om en läkare…

Den där kombinationen, alltså. Genvägen att kunna använda det jag vet om yrket, i det här fallet, och friheten att hitta på precis vad jag vill. I början av synopsis-skrivandet var jag ganska feg. Nja… det där var väl lite drastiskt. Njae… det där kanske inte skulle hända, precis… Men då fick jag påminna mig om att det trots allt inte är en självbiografi jag skriver. Jag behöver inte – SKA inte – hålla mig till sanningen. Jag ska fabulera.

Min man, som är en storkonsument av film och därför har koll på det där med dramaturgi, brukar ibland läsa någon av mina noveller och ge mig rådet att ha ihjäl någon av karaktärerna. Och jag svarar med ett gapskratt och förklarar att nej, det är inte en SÅN typ av text jag skriver! Men jag har börjat inse att han har rätt (säg inget till honom, ok?). Om någon dör vill vi förstås veta hur det gick till och hur det sedan kommer att gå. Och det är DEN frågan som är eftersträvansvärd: Hur ska det gå?! Ingen vänder blad för att få veta hur det ska gå för en lärare som sitter och tuggar sig igenom sin uppvärmda pyttipanna – inte ens jag själv.

0 visningar