Cyklister och kontraster

Då och då när jag är ute och går eller cyklar, susar det förbi En Riktig Cyklist. Ni vet, med trikåer och smala glasögon och dyr hjälm och smala däck. Sitter man själv på cykeln så känner man sig genast som en traktor som blivit omkörd av en sportbil. Ni känner igen typen?

Idag när jag cyklade hem från stationen hamnade jag efter en cyklist som vid första anblicken såg misstänkt mycket ut som En Riktig Cyklist. Tajta brallor, sportig jacka och en nätt, snygg hjälm. Det var bara det att jag närmade mig den här cyklisten alltmer, ända tills jag körde om den och insåg att den höll ett förbluffande lågt tempo.

Förbluffande eftersom jag inledningsvis hade gjort mig en bild av vad det var för sorts cyklist – en bild som visade sig inte stämma. Det fick mig att tänka på skrivandet. (Ärligt talat kan det mesta få mig att tänka på skrivandet. Överallt kan det dras en skrivar-parallell, bara man vill!). Jag tänkte att cyklisten jag såg idag skulle vara en mycket mer intressant karaktär en En Riktig Cyklist.

Varför?

Eftersom en karaktär som inte är en ni-kan-typen-person, som inte går att kategorisera så lätt, får oss att tänka till. Vad har fått den här personen att investera i cykelkläder? Hur ofta cyklar hen? Vad har hen för mål och ambitioner med sin cykling? Och nej, det här handlar förstås inte bara om cyklister. Det kan vara en kaxig, skrävlig typ som gråter sig till sömns på kvällarna eller en gängmedlem som är väldigt barnkär eller en organiserad, planerande typ som plötsligt sätter sig på tåget till Arlanda för att ta första bästa flyg, oklart vart.

Hur det står till med mina egna karaktärer i det här avseendet har jag faktiskt inte analyserat. Och visst kan man ha ni-kan-typen-karaktärer också. Men det är någonting med kontrasterna – när man som läsare får tänka till, blir man engagerad och nyfiken. Så är det i alla fall för mig.

0 visningar