Det växer

Ja, även den här metoden – att utgå från synopsis och lägga på lager på lager – gör att berättelsen sväller. Ordantalet ökar, karaktärerna växer och detaljerna kommer till. Det har väl framgått vid det här laget att jag tycker om att planera (eller att ha planerat, kanske). Noggrann synopsis och beslut som övervägs både en och två gånger innan jag bestämmer mig. Det känns lite som att jag ska slå in en spik, och om jag inte får den hyfsat rak från början är det mer eller mindre kört sedan. Blir det bara lite snett från start, kommer det ändå att sluta med en böjd spik.

Så här tänker ju inte alla, har jag förstått. En del tycker säkert att det förstör hela tjusningen med skrivandet till och med. Att planerandet berövar en från att få upptäcka längs vägen.

Själv nöjer jag med att upptäcka alla de lager som läggs på när synopsis och färgfläta är klara. Detaljerna – de går ju inte att planera in, åtminstone inte alla. För då skulle väl råmanuset i stort sett vara klart efter planeringen..?

Den senaste detaljen som dykt upp är vilken sorts fryst mat NN använder för att kyla NNs panna efter en olyckshändelse, och vem sagda mat tillhör. (En karaktär som jag för övrigt gillar mer och mer, ju fler detaljer som dyker upp. Typ en falafelpåse i lunchrummets frysfack).

0 visningar