Hej standardrefusering.

Ursäkta avbrottet, tiden rinner iväg. Vardagen är igång, och innan alla rutiner har fallit på plats är det stundtals rätt hysteriskt (inte bara inskolningar, hämtningar och lämningar utan även på jobbet… jaja).

Hur som helst. Idag fick vardagen lite extra krydda eftersom det i min inkorg trillade in en… tadaaaa: Standardrefusering!

Javisst. Tre och en halv vecka behövde förlaget i fråga på sig för att förpassa mitt stackars manus till den stora högen inteintressantöverhuvudtaget.

Vad jag gjorde? Jag googlade “standardrefusering”, förstås. Läste att ett manus som får en standardrefusering helt enkelt inte håller måttet, och kände mig nedstämd. Läste sedan, på en annan sida, att det inte alls behöver betyda att manuset stinker skit. Det kan helt enkelt vara så att det inte passar in i deras utgivning. Kände mig lite bättre.

Men ändå. Superglatt är det inte. Tar min tillflykt till lektörsutlåtandet (hon är ju ett proffs och hade inte behövt säga väldigt positiva saker om manuset om hon inte menade dem… eller?) och försöker tänka att det säkert var en man som slängde ett getöga på min chicklitkaramell och inte kände sig överväldigad.

Annars tillåter jag mig att tänka självgoda (insiktslösa?) och småbittra tankar idag. Och att äta kanelbulle. Imorgon fortsätter jag skriva synopsis.

2 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

När hobbyn blir jobb

Skrivandet är i grund och botten min hobby. Det är något jag ägnar mig åt eftersom jag gillar det så mycket. Har svårt att låta bli, helt enkelt. Om jag inte hade tyckt om det hade jag inte lagt en st

Redigeringssommar

I mitten av maj träffade jag min förläggare i Gamla stan för att fira med bubbel och samtidigt ha manusgenomgång. Och nej, det var inte alls tråkigt! Tänk om jag hade vetat det för ett år sedan. Vi pr