Ingen Jane Eyre precis

En bidragande orsak till att jag först nu – efter moget övervägande – har börjat skriva i presens och jag-form, är att jag har haft nån idé om att det är mer seriöst att skriva i tredje person, preteritum. Som att jag kanske skulle göra det för enkelt för mig om jag använde mig av jag-formen (HA! Som att det vore enkelt att få ihop ett helt manus!) eftersom det på sätt och vis kan vara lättare att hålla koll på perspektivet.

Men så har jag läst en del böcker skrivna i jag-form och/eller presens, och insett att de kan vara väldigt bra de också. Och jag tror dessutom att jag har lättare att få fram min egen ton på det här sättet. För jag skriver gärna lättsamt, humoristiskt. Tramsigt, om man så vill. Detta bekräftade min man när jag delgav honom mina tankar och tidigare farhågor om det här. “Jaha, men det är väl så du skriver?” sa han. “Det är väl ingen Jane Eyre precis?”

Nej, precis.

Ps. Jag älskar Jane Eyre, det är inte det!

0 visningar