Läsande människor

Som svensklärare hamnar jag då och då i samtal kring vad “ungdomarna bör läsa”. Jag tror att de flesta svensklärare är överens om att vi har ett stort ansvar när vi väljer ut böcker som hela klasser ska läsa. Jag är också övertygad om att de allra flesta, även om åsikterna kring boktitlar kan skilja sig åt, har elevernas bästa för ögonen.

Men ibland uppstår det två läger. De som vill få med så mycket av litteraturhistoriens skatter som möjligt, och de som vill hitta titlar som ungdomarna kan gilla (därmed inte sagt att de två måste motsäga varandra). Det finns förstås goda intentioner och starka argument i båda dessa läger.

Jag brukar dock betona läslusten mest av allt när det gäller skönlitteratur. Givetvis tycker jag också att det är viktigt att få kunskaper om vårt litterära arv, författare och verk från olika tider och kulturer som har haft stor betydelse för litteraturen och samhällsutvecklingen. Epoker, inriktningar, svängningar, sammanhang. MEN. Man kan inte heller sätta en bok som exempelvis Kallocain i händerna på vilka ungdomar som helst utan att tänka på att det får konsekvenser för hur de ser på böcker.

En del elever (ja, även i gymnasiet) har aldrig tagit sig igenom en hel roman. En del elever kan inte sitta still och fästa ögonen i en bok i två minuter utan att börja titta rastlöst kring sig. En del kämpar sig bara igenom ett par sidor i en relativt lättläst ungdomsroman om jag står och stirrar på dem som en hök. Att skicka med Kallocain, 1984 eller Röda rummet med dessa elever hem är, oavsett goda avsikter, som att beställa en kopierad text från wikipedia när boken sedan ska examineras.

Ibland möter jag människor som får mig att tänka: De läser nog inte böcker. Ibland sänder människor ut sådana signaler – svårt att sätta fingret på, men ni vet det där som böcker gör med en – väcker sympati, empati och eftertanke. Ibland kan man nästan ana att någon sällan eller aldrig försjunker i en bok och låter sig dras med av en berättelse.

Hela poängen med romaner är ju  (ofta) att vi som läser den ska bry oss om de personer som befolkar dem. Vår sympati väcks, vi lever oss in i deras liv, vill dem väl och hoppas att allt ska lösa sig till det bästa för dem. Och det är DE känslorna som är eftersträvansvärda, tycker jag. Inte känslorna av, vilket alltför ofta är fallet för många elever, att man hatar skolan, att författarna är tråkiga och irrelevanta, att böcker är den sämsta sortens tidsfördriv och, värst av allt, att man själv är värdelös för att man inte förstår.

Så för mig kommer elevernas läsvana och läslust att fortsätta vara utgångspunkten när jag väljer böcker. Självklart kommer jag inte att strunta i litteraturhistorien. Men man kan lära sig mycket om och av den utan att eleverna måste ta sig igenom flera hela verk. Man kan välja verk som man tror passar. Man kan individanpassa (för visst finns det de som har glädje av Dostojevskij och Camus också!).

Och så kan man försöka hitta de där böckerna som får eleverna att komma med en ny liten lampa tänd i ögonen och säga: Wow, det är första gången jag har läst ut en hel bok!

0 visningar