Min huvudkaraktär och jag

Jodå, det gick bra igår! Drygt 1300 ord blev det, och fortsätter det i samma takt de kommande dagarna så borde 5000 vara inom räckhåll den här veckan. En sak som går upp för mig mer och mer, är det här med viktiga och helt irrelevanta scener. T ex en sen där någon är ute och joggar, bara för att det är skönt att röra på sig, ja… det borde ju inte vara en hel scen. Möjligen ett par rader i ett längre stycke. De utbyggda, gestaltande scenerna där jag dröjer mig kvar, det ska ju vara de där som känns, där det händer avgörande saker. Det blir mer läsvärt och, inte minst, mycket roligare att skriva!

En annan sak som jag reflekterade över igår var att min huvudkaraktär betedde sig på ett sätt som jag inte riktigt hade planerat. Kanske hade jag inte planerat det för att det inte är så som JAG skulle ha betett mig. Men min huvudkaraktär är ju – trots att vi har en hel del likheter – inte jag. Och för kanske första gången kunde jag förstå varför många pratar om det där att karaktärerna börjar leva sina egna liv. Tidigare har jag mest tänkt att det låter ganska tramsigt – man planerar väl en synopsis och bestämmer vad som ska hända?

Ja, visst – men det händer ju faktiskt också någonting när man skriver. Personerna svarar annorlunda än man tänkt, de får syn på något som man inte har planerat och plötsligt börjar de bråka eller springer därifrån. Ytterligare något som gör skrivandet så mycket roligare!

0 visningar