När maken jobbar natt dansar fingrarna över tangentbordet

Allra lättast att skriva har jag när jag är ensam hemma. Eller när barnen sover och jag är den enda vakna, vilket i praktiken blir samma sak. Den här veckan jobbar mannen nätter, och jag tänkte därför passa på att få lite (mer) gjort. Det är inte det att han stör mig om jag vill skriva, utan mer att jag själv hellre gör något tillsammans med honom när vi ses – inte minst med tanke på skift-jobbandet, och att det ibland kan gå ett tag innan vi får en kväll ihop.

Nu är jag inne i kapitel sju i karamell två. Trådarna börjar sitta ordentligt. I början tycker jag att det är lite som att sy för hand – är man inte varsam, så kan tråden åka ut igen (eller är det för att jag aldrig har varit så bra på det där med att fästa med en liten knut?). Efter några stygn går det i alla fall att dra åt lite mer utan att allt åker ut.

Ungefär där är jag nu, tror jag. Det känns hyfsat stabilt, samtidigt som det fortfarande är så pass nytt att perifera karaktärer som hittills har varit namn- och ansiktslösa, får namn och ansikten. Det är roligt, även om det tar lite tid. Häromdagen satt jag och googlade engelska efternamn, eftersom huvudkaraktärens ex visade sig vara amerikan. (Jo, nog hade jag kunnat skaka fram ett engelskt efternamn utan googles hjälp, men ibland är det skönt att få förslagen serverade…).

Nu ska min hjältinna på ett Friskis-pass. Inte främst för att träna, dock, utan för att snoka. Den här scenen ser jag fram emot att skriva.

Hoppas att ni har haft en fin dag!

0 visningar