Om att skriva för att skriva

Jag är säkert inte ensam om att då och då fundera över om det egentligen är någon vits med att skriva. Alla vet att det varje år väller in X antal miljoner manus till förlagen, av vilka hälften är skrivna av folk som redan har etablerat sig som kändisar i valfri snuskig dokusåpa. Med andra ord, oddsen för oss vanliga skrivmänniskor är inte direkt lysande.

De där tankarna är rätt absurda, förstås. Varför skulle det bara vara värt att skriva om det jag skriver så småningom ges ut på Det Stora Förlaget, läses och älskas av läsare och kritiker och säkrar min och familjens ekonomi..? Tänk om alla som skapade skulle tänka så. ”Ja, men varför ska jag hålla på när det inte ens är säkert att jag når ut till den stora massan med mina broderier?”

Och ändå kommer de där tankarna då och då. Här följer därför en lista att begrunda vid sådana tillfällen. Varsågoda, fem anledningar att skriva trots att du inte är gift med förläggaren, är känd från TV eller har 300000 vänner på Facebook:

  1. Lyckan när treords-meningen från tjejen före dig i Ica-kön ger dig ett helt uppslag till en novell.

  2. Möjligheten att leva dig in i precis vilket liv du vill (eller som mamma säger – som att leka med barbiedockor!)

  3. Terapi-effekten när du får infoga irritationsobjekt (även levande sådana) i ditt skrivprojekt och göra som du behagar med dem (detta får jag nog anledning att återkomma till).

  4. Den där känslan när du har fått ihop en text som du är så nöjd med att du inte kan låta bli att gå tillbaka och läsa den fastän du kan den så gott som utantill.

  5. För att du inte kommer att bli rik, känd och älskad av att slösurfa heller.

0 visningar