Peppad eller provocerad?

Det är intressant att läsa om hur många olika sätt det finns att jobba på när man skriver, hur många vägar det finns att välja på för att nå målet. En del gör noggranna synopsis med scenerna planerade mer eller mindre i detalj, medan andra tar avstamp i en flyktig tanke, börjar skriva och ser vart det leder.

Åsa Hellberg delar med sig av sin process på bloggen, och hon verkar skriva råmanus ungefär som en hundrameterslöpare springer. Och visst, det är inte läge att börja jämföra sig – allas liv ser förstås olika ut för övrigt, när det gäller jobb, barn, andra åtaganden osv. Men ändå, oavsett det så tycker jag att det är ett imponerande tempo.

Och frågan är – blir man peppad eller provocerad av att läsa om det? Det är lite som när jag för några veckor sedan var ute och sprang med Johanna. (Hon skulle förmodligen tycka att “sprang” är en grov överdrift eftersom hon var tvungen att hålla mitt tempo). Elva kilometer, vilket är det längsta jag har sprungit någon gång och ungefär hälften så långt som de löppass som Johanna brukar ge sig ut på efter en hel dag på jobbet eller med de små barnen. Slutet av löprundan gick i ett skogsparti som var ganska kuperat, och medan jag flåsade, stånkade och pressade mig framåt skuttade Johanna ett halvt steg framför, vände sig om med glada tillrop och peppande kommentarer. Mitt ansikte var svettigt och högrött. Johanna såg ut som om hon kom direkt från ett modelljobb.

Så – peppad eller provocerad? Ja, handlar det inte om hur vi väljer att se på oss själva och vår förmåga? Antingen kan de som är bättre än oss få oss att sura och känna oss dåliga. Eller så accepterar vi att vi inte är bäst på allt och gläder oss över att det finns de som kan inspirera oss och visa vägen.

0 visningar