Skrivråd vs författarröst

Jag lär mig gärna mer om skrivandets konst och slukar skrivråd varhelst jag kommer över dem – i tidningar, i böcker, på bloggar och så vidare. Och visst finns det mycket att lära, och många tips som kan göra en till en bättre skribent, ibland med ganska små medel.

Det finns dock en risk, har jag märkt, att jag försöker följa de där råden lite för slaviskt, som om jag var i färd med att baka en sockerkaka och behövde följa ett recept.

Ta en karaktär. Ge henne ett mål. Ge henne hinder. Ge henne vänner och antagonister. Gärna en hemlighet. För berättelsen framåt. Krydda med lite miljöbeskrivning, lite karaktärsfördjupning, möjligtvis lite bakgrund, lite dialog – men aldrig sådant som inte för handlingen framåt. Stegring, klimax, avtoning – voila!

Jättebra råd. Men en väsentlig del är ju också författarrösten. Den egna stilen, ditt eget sätt att berätta. Det är förstås roligare att skapa något själv än att bara upprepa vad andra redan har gjort. För min del har det här ibland inneburit lite av en krock. I bakhuvudet surrar rådet bara sådant som för berättelsen framåt! Och så blir det alldeles för avskalat – jag rationaliserar bort formuleringar som gör texten till min, uttryck som hör till min stil, beskrivningar som fördjupar karaktärerna eller omgivningarna och hastar istället mot målet som en jäktad orienterare.

Problemet med det är inte bara att det blir en tråkigare, mer opersonlig text. Problemet är också att det blir tråkigare för mig att skriva. Nu broderar jag istället ut mig när jag känner för det, så kan jag istället stryka längre fram om jag inser att det finns för mycket fluff för fluffets skull.

För övrigt har jag ju hamnat i en redigeringsfas i och med min lilla omskrivning. Jag ändrar tempus, berättarperspektiv och tar mig också friheten att omformulera, lägga till och ta bort (främst lägga till) där jag känner för det. Det är kul! Sex kapitel gjorda hittills.

0 visningar