Synopsis-pitch på hemmaplan

Häromkvällen pitchade jag alltså synopsis för manus 2 för maken. Jag kan inte nog understryka hur löjlig jag kände mig till en början. Att muntligt och osammanhängande försöka förmedla ett manus man har i huvudet… allt låter fånigt.

“Ja, men alltså den här tjejen NN får reda på att… och så möter hon ZZ och de pratar om att… men egentligen vet inte ZZ att… ja, i alla fall, och på slutet så… just ja, och så blir hon kär i…”

Det låter inte som en bestseller direkt. Dessutom spökar jante förbluffande ofta när det gäller skrivandet. Som att jag tar mig själv på sjukt stort allvar när jag vill vika en gemensam kväll åt att prata om en liten manusidé.

Dumt egentligen. Mannen var vänlig nog att skaka på huvudet åt mina tvivel och blyghet och inteskaväljag, och så började jag i alla fall berätta. Och nu har jag ett tips till er: Om ni har någon i er närhet att bolla idéer med – gör det! Dels är det bra att själv sätta ord på idéerna, inte bara skrivna ord, utan sådär allt i ett svep. Det gör det lättare att själv upptäcka luckor och oklarheter. Dels är det så mycket värt att få någon annans input, om det så är motfrågor (“men varför gör hon så?” “hur fick hon reda på det?”), eller nya infallsvinklar och förslag. Själv fann jag mig ivrigt antecknande en rad nya idéer, däribland en helt ny inledning (det blir i så fall inte den som jag kom på när jag satt på balkongen på Sicilien i somras… kill your darlings osv…). En annan grej som var guld värd i just det här fallet, var att jag fick expertistips om sjukhusvärlden, där manuset till viss del utspelar sig.

Så kan det gå om man tar sig i kragen. Nu ska jag sikta kakao över tiramisùn som står i kylen och väntar. Ha en trevlig kväll!

0 visningar